Publicerat: 1.10.2026
Text: Jani Sormunen
Redigering: Viestintätoimisto Jokiranta Oy
Bild: Henna Rouhainen, Shutterstock

När fästingarna blir allt vanligare insjuknar också allt flera människor i fästingburna sjukdomar. Antalet fall av de mest kända fästingburna sjukdomarna, borrelios och fästingburen hjärninflammation (TBE), uppvisar en tydlig ökning, vilket stöder uppfattningen om allt fler fästingkontakter.

Dessvärre finns det ingen egentlig lösning på problemet i sikte, eftersom den globala uppvärmningen gagnar såväl fästingarna som deras värddjur. Med nuvarande metoder är det inte möjligt att eliminera fästingarna från naturen, men det kunde vara möjligt att åtgärda problemet i mindre skala. Eftersom våra kunskaper om fästingar fortfarande är bristfälliga är det ändå svårt att rikta in åtgärderna effektivt. 

Ryggradsdjuren ligger bakom

Fästingarna är beroende av de ryggradsdjur som de använder som källor för sina blodmåltider. De fästingarter som lever i Finland söker upp sin värd genom att lurpassa, de väntar alltså på ett och samma ställe på att djur ska gå förbi. Fästingarna flyttar vanligen inte på sig, men drar sig emellanåt tillbaka till förnan för att fukta sig.

Efter blodmåltiden, när fästingen är svullen av blod, fäller den sig ned till marken för att utveckla sig till följande utvecklingsskede och fortsätta sitt liv på ungefär samma plats. När fästingarna kläcks bär de vanligen inte på några sjukdomsalstrare utan dessa får fästingarna i sig i samband med sina blodmåltider. Därför finns det ett starkt samband mellan värddjursarterna i området och de sjukdomsalstrare som fästingarna bär på.  En central fråga relaterad till fästingar är därför på vilket sätt värddjursarterna i området påverkar den sjukdomsrisk som fästingarna orsakar.

Värddjuret gör skillnad

För fästingarna och de fästingrelaterade sjukdomsalstrarna är det inte irrelevant vilka värddjur som förekommer i fästingarnas livsmiljö. Värddjuren kan exempelvis följa olika rörelsemönster, vilket påverkar sannolikheten för att fästingarna träffar på dem och att de efter måltiden klarar sig tillbaka till en gynnsam miljö. Värddjurens betydelse visar sig också i blodmåltiderna: Borrelia-bakterierna klarar sig inte i rådjurens blod och därför bär inte heller de fästingar som äter på rådjuren på denna bakterie. Däremot kan sorkar, näbbmöss och ekorrar infektera en stor del av de fästingar som äter på dem.

Det interaktionsnätverk som finns mellan värddjurens olika egenskaper samt sjukdomsalstrarnas och fästingarnas livscykler är nära förknippat med den sjukdomsekologiska teori som går under namnet utspädningseffekt (eng. dilution effect). I fråga om fästingar förutspår teorin att när variationen av värddjursarter ökar så minskar antalet sjukdomsbärande fästingar i naturen. Minskningen förklaras av att fästingarna då allt oftare stöter på en sådan värddjursart som inte är lämpad för att låta sjukdomsalstrare cirkulera eller upprätthålla fästingpopulationer.

Generellt anser man att skogens biodiversitet – antalet arter, mängden murket trä, åldersstrukturen – även påverkar biodiversiteten i djur-, växt- och mikrobarterna i området. Av detta kan man sluta sig till att det inom artrika områden sannolikt förekommer en större variation av värddjur, varvid även risken för fästingburna sjukdomar vore mindre enligt denna teori.

Hur påverkar skogens biodiversitet risken för fästingburna sjukdomar?

I det forskningsprojekt som finansieras av Sakari Alhopuros stiftelse försöker vi klarlägga på vilket sätt skogens biodiversitet påverkar den sjukdomsrisk som fästingarna innebär för människor och sällskapsdjur. Vi studerar fästingpopulationer och deras sjukdomsalstrare inom skyddade, biodiversa barr- och lövträdsområden samt inom områden i närheten av där industriell skogsvård bedrivs. Den centrala frågan är huruvida en utspädningseffekt kan observeras, alltså om det i biodiversa skogsområden finns färre fästingar eller sjukdomsalstrare.

Utöver antalet fästingar och sjukdomsalstrare utreder vi vilka värddjur som upprätthåller fästingarna i olika områden. Genom att analysera blodmåltider kan vi klarlägga på vilka djur fästingarna har ätit under sin föregående livscykel, eftersom identifierbara spår av fästingarnas föregående måltid blir kvar i deras tarmsystem. Genom att studera unga fästingar, så kallade nymfer, kan vi alltså fastställa på vilka djur de har ätit under larvstadiet och därmed varifrån deras sjukdomsalstrare härstammar.

Utifrån de uppgifter vi fått genom blodmåltidsanalyser kan vi utöver den sjukdomsrisk som fästingarna orsakar även bedöma vilka värddjursarter de utnyttjat i området. Därigenom får vi direkta uppgifter om utspädningseffekterna. Dessutom utreder vi huruvida artrika skogsområden är mer biodiversa även i fråga om miljömikrober och struktur, och vilken koppling dessa har till fästingarnas mikrober och deras sjukdomsalstrare.

Vår forskning ger alltså svar på frågor om vilken risk olika skogsområden utgör för människan och huruvida det är möjligt att bekämpa hotet från fästingarna exempelvis genom att främja naturens biodiversitet. Tack vare de uppgifter som vår studie ger om risknivån och riskkvaliteten i olika områden som används på olika sätt kan vi bättre bedöma eventuella bekämpningsåtgärder och behovet av information.

 

 

FD Jani Sormunen är docent i medicinsk entomologi och arbetar som akademiforskare vid institutionen för biologi vid Åbo universitet. Sormunen har ansvarat för fästingprojektet vid Åbo universitet sedan 2019 och hans forskning omfattar ett synnerligen brett spektrum av ämnen kring fästingar och fästingburna sjukdomsalstrare. Under den senaste tiden har Sormunen främst fokuserat på att utnyttja det omfattande medborgarforskningsdata som kommer in via webbplatsen för fästingobservationer (Punkkilive) för att bedöma risken för människor.