Publicerat: 21.5.2026
Text: Katriina Mikola
Redigering: Viestintätoimisto Jokiranta Oy
Bilder: Shutterstock

Barnreuma är den vanligaste kroniska reumatiska sjukdomen under barndomen. Det är ändå en sällsynt sjukdom – mer sällsynt än den reumatism som börjar i vuxen ålder. Ännu mer sällsynt är den kroniska ögoninflammationen (uveit) som är förknippad med barnreuma. Uveit konstateras i Finland hos cirka 20–25 procent av barnreumapatienterna. Denna allvarliga följdsjukdom till barnreuma kan obehandlad rentav hota synförmågan. Uveit ger ofta inga symptom, i synnerhet inte i början av sjukdomen, vilket ställer höga krav på uppföljningen och ibland också kan påverka följsamheten till behandlingen. 

Behandlingen kräver samarbete

I Finland behandlas barnreuma av barnläkare som specialiserat sig på och fördjupat sig i barnreumatologi, och behandlingen av sjukdomen är huvudsakligen koncentrerad till specialsjukvården inom den offentliga hälso- och sjukvården. På alla universitetssjukhus finns en barnreumatologisk vårdenhet och på de största centralsjukhusen, men också på vissa mindre sjukhus, finns en barnreumatolog eller åtminstone en barnläkare som fördjupat sig i sjukdomen eller en konsulterande barnreumatolog.

Diagnostiken, uppföljningen och behandlingen av uveit förutsätter alltid en ögonläkares kompetens. På största delen av sjukhusen behandlas barnpatienterna vid de vanliga ögonenheterna utan någon särskild barnenhet, vilket är naturligt redan med tanke på det lilla antalet patienter.  När det gäller behandlingen av kroniska sjukdomar hos barn finns det ändå många faktorer i samband med till exempel barnets tillväxt och en avvikande läkemedelsmetaboli som bör beaktas vid uppföljningen och medicineringen av barnpatienter. Dessa aspekter utgör en väsentlig del av barnläkarnas utbildning. 

En ung patient behöver stöd

En helt egen dimension av behandlingen av en kronisk sjukdom hos unga patienter är transitionen, alltså att vårdansvaret övergår till vuxensidan. När behandlingsansvaret överförs från föräldrarna till den unga patienten själv är det också fråga om en transition. Den unga patienten får småningom lära sig att ta ansvar för sin egen sjukdom och medicinering. Människans hjärna utvecklas upp till 25 års ålder: allra sist utvecklas de främre pannloberna som spelar en viktig roll bland annat för att kunna behärska impulsivitet och känslor. En ung människas ofullständiga hjärna längtar efter snabb tillfredsställelse och belöningar, och den unga är inte nödvändigtvis tillräckligt mogen för att ta ansvar för behandlingen och uppföljningen av sin sjukdom. Under övergångsperioden behövs därför stöd och samarbete med föräldrarna och sjukvården.  

Rekommendationer och klara spelregler behövs

I behandlingen av uveit hos barnreumapatienter är ett fungerande samarbete mellan barnreumatologen och ögonläkaren av många orsaker ytterst viktigt. För att utveckla samarbetet bildades en samarbetsgrupp för barn- och vuxenreumatologer och ögonläkare år 2025. Gruppen har för avsikt att ta fram en rekommendation för behandling och uppföljning som ska publiceras till exempel i Finlands Läkartidning och som via läkarföreningarna skickas ut så brett som möjligt till de finländska reumatologerna och ögonläkarna.

Ambitionen är dessutom att utveckla och ge ut rekommendationer om till exempel samarbete och arbetsfördelning, vilka förhoppningsvis kan bli praxis på sjukhusen. Klara konkreta spelregler för den praktiska verksamheten – till exempel om konsultation och informationsutbyte mellan klinikerna och arbetsfördelningen – behövs ofta. För patienter i transitionsfasen tar arbetsgruppen fram anvisningar i samråd med vuxenreumatologerna.

Den arbetsgrupp som jag leder har avancerat bra i sitt arbete och rekommendationen är nästan färdig. Som det nu ser ut kommer vi att kunna publicera den hösten 2026 och presentera den närmare på den kongress som den nationella koordinationscentralen för reumatiska sjukdomar kommer att hålla i november 2026.

Patienterna får den största nyttan

Vårdpraxisen varierar ofta mellan olika kliniker och skillnader förekommer också i barn- och vuxenläkarnas arbetssätt. Reumaklinikerna och ögonklinikerna kan finnas på samma sjukhus men fysiskt långt från varandra, vilket medför utmaningar för samarbetet.

Jag tror ändå att vår samarbetsgrupp, och det mer effektiva nätverket som den gett upphov till, har gjort tröskeln lägre för kontakten mellan reumatologerna och ögonläkarna. Tydliga spelregler hjälper de vårdande läkarna och hela vårdteamet, men framför allt patienterna får den största nyttan av dem. När behandlingen och uppföljningen av deras sjukdom utvecklas återspeglas det i patientens vardag, funktionsförmåga och framtid. Tack vare att vården utvecklas blir det möjligt för dem att normalt och på ett åldersadekvat sätt delta i samhället trots sin långvariga sjukdom.

Jag vill rikta ett varmt tack till Sakari Alhopuros stiftelse för mitt stipendium som har gjort det möjligt för mig att lägga min tid på att leda denna samarbetsgrupp.

 

 

MD Katriina Mikola är specialist i pediatrik samt barnreumatolog. Hon arbetar på Nya barnsjukhuset vid HUS och har hållit föreläsningar bland annat om överföringen av barnreumapatienter till vuxensidan. Mikola har ökat ögonläkarnas medvetenhet om såväl barnreuma som om hur de särdrag som kännetecknar ungdomstiden påverkar behandlingen och uppföljningen av en kronisk sjukdom.