Publicerat: 8.1.2026
Text: Eveliina Heikkala
Redigering: Viestintätoimisto Jokiranta Oy
Bild: Shutterstock

Smärta är inte bara ett fysiskt fenomen: den uppstår och tolkas i nervsystemet, och därför är både kort- och långvarig smärta en mångfacetterad och individuell upplevelse. Smärtan betraktas som långvarig om den har fortgått i över tre månader, alltså längre än vad återhämtningen från en eventuell vävnadsskada vanligen förutsätter. Långvarig smärta uppstår inte slumpmässigt. Faktorerna nedan påverkar risken för att smärtan drar ut på tiden, i synnerhet om de förekommer samtidigt. Risken ökar till följd av

• biologiska faktorer (t.ex. genomet),
• psykologiska faktorer (t.ex. negativt präglade tankar och föreställningar om smärta),
• sociala faktorer (t.ex. dålig ekonomi),
• arbetsrelaterade faktorer (t.ex. kraftig/långvarig psykisk och fysisk belastning),
• levnadsvanor (t.ex. otillräcklig sömn och motion) samt
• samsjuklighet (t.ex. depression, fetma).

Dessa faktorer är centrala oberoende av orsaken till smärtan i rörelseorganen, alltså oavsett om det finns en tydlig mekanisk eller strukturell orsak (t.ex. ledförslitning) eller inte. Faktorerna ovan kan också delvis påverka hur besvärlig och menlig smärtupplevelsen blir. Många som upplevt smärta har säkert konstaterat att besvären känns mer uthärdliga under stressfria perioder efter en god nattsömn än i en mentalt eller fysiskt tung livssituation då också sömnen är otillräcklig.

Mot en mer individuell vård och rehabilitering

Besvär i rörelseorganen behandlas huvudsakligen konservativt, alltså utan operativ behandling. I vissa situationer är operativ behandling mycket motiverad och verksam mot symptomen, men majoriteten av dem som upplever långvarig smärta får ingen hjälp av en operation. I värsta fall kan symptomen rentav förvärras efter operationen. De rehabiliterande insatserna spelar en mycket central roll.

Det har gjorts många studier om hur olika rehabiliteringsmetoder påverkar vårdresultaten i fråga om besvär i rörelseorganen. Många av studierna har fokuserat på hur fysioterapin borde genomföras, eftersom fysioterapin är hörnstenen i rehabiliteringen av besvär i rörelseorganen. Det är viktigt att studera och fastställa allmänna riktlinjer, men det vore också viktigt att beakta att vi alla är individer och även vår upplevelse av smärta alltid är subjektiv. Man kan därför anta att sådana metoder som beaktar individen som helhet kan hjälpa oss att uppnå bättre och mer långsiktiga vårdresultat.

Ett övergripande vårdgrepp utnyttjas till exempel i behandlingen av diabetes typ 2, men för rörelseorganen finns det inte ännu någon sådan etablerad verksamhetsmodell. Vid diabetes typ 2 vet vi att ju bättre vi kan kontrollera riskfaktorerna (blodsocker, blodtryck, kolesterol, tobak m.fl.) desto mer minskar risken. Inom vårdsektorn är det väsentligt att kartlägga dessa centrala riskfaktorer och vårdbalansen mellan de mätbara riskfaktorerna, samt att i samråd med patienten utarbeta en vårdplan som beaktar vad som är viktigt för patienten samt patientens resurser och omvärld. I den nationella God medicinsk praxis rekommendationen om smärta i ländryggen betonas visserligen kraftigt ett heltäckande och individuellt vårdgrepp, men det behövs mer evidensbaserad forskning om ämnet.

Studien är exceptionellt omfattande

Vårt forskningsprojekt introducerar en ny verksamhetsmodell inom primärvården. Avsikten är att modellen ska hjälpa fysioterapeuterna att identifiera vilka livsstils- och stressfaktorer och samsjukdomar som påverkar smärtupplevelsen och ökar risken för långvarig smärta, samt att hänvisa patienterna till vård. I praktiken innebär detta individualiserade insatser som sätts in parallellt med fysioterapin i syfte att beakta patientens livssituation, tankar och önskemål samt att man utnyttjar de vårdvägar som redan finns. Vårdresultaten för de patienter som behandlats enligt denna metod jämförs sedan med patienter för vilka metoden inte använts.

Studien är exceptionellt omfattande: den granskar vårdresultaten ur ett patientperspektiv och utvärderar dessutom hur den nya modellen implementerats och vilka faktorer som påverkat detta på yrkesgrupps- och vårdenhetsnivå. Vid behov kan modellen justeras så att den passar bättre i vardagen. Vårt forskningsprojekt förväntas öka de yrkesutbildades och patienternas förståelse för smärta som ett övergripande fenomen, samt ge bättre insikter om individuell behandling av smärta i rörelseorganen. I studien beaktas även kostnadseffekterna av rehabiliteringen.

Jag tackar Sakari Alhopuros stiftelse för mitt stipendium som gör det möjligt att främja denna viktiga studie.

 

 

MD Eveliina Heikkala är specialist i allmänmedicin och docent i klinisk epidemiologi. Hon arbetar som forskardoktor vid Uleåborgs universitet och som specialistläkare inom Lapplands välfärdsområde. Heikkala ingår i en omfattande nationell forskningsgrupp vars mål är att utveckla behandlingen och rehabiliteringen av besvär i rörelseorganen. Hennes egen forskningsgrupp som nu bildas granskar särskilt de faktorer som utgör prediktorer för smärta och betydelsen av behandlingen av dem, samt även i ett bredare perspektiv på hur smärta behandlas inom primärvärden.