Borreliabakterien gynnas av en utarmad natur

Ön Själö i Åbo skärgård är mest känd för sin brokiga historia, sina vackra landskap och Skärgårdshavets forskningsinstitut. Något som däremot är mindre känt är att det också bedrivs en omfattande fästingforskning på ön.

Publiserat 2.7.2020
Skribent: Jani Sormunen 

Åbo universitets fästingprojekt inleddes på Själö 2012, när man ännu hade väldigt begränsad kunskap om fästingarna i Finland. Forskare som intresserade sig för fästingarna och de sjukdomsalstrare de sprider började då samla information om fästingfenomenen genom att inrätta permanenta undersökningslinjer i terrängen på Själö. Undersökningarna på Själö utgör det längsta sammanhängande forskningsmaterialet om fästingar i Finland. Under forskningen har man observerat betydande variationer i mängderna och förekomsten av fästingar och de sjukdomsalstrare de bär på.

I mitt eget forskningsprojekt utreder jag hur artmångfalden och mängden av ryggradsdjur samt deras rörelseaktivitet på olika delar av ön påverkar förekomsten och mängden av fästingar, och framför allt av de sjukdomsalstrare de bär på.

I centrum för min forskning står fästingarna i ungdomsstadiet, alltså nymferna, som är de största spridarna av sjukdomsalstrare till människor. Fästingens livscykel består av fyra stadier: ägg, larv, nymf och vuxen fästing. När fästingarna kläcks ur ägget bär de i allmänhet ännu inte på sjukdomsalstrare, utan får dessa i samband med att de suger blod från sina värddjur. Därför bär nymfer, som i larvstadiet endast har sugit blod från ett djur, i genomsnitt på något färre sjukdomsalstrare än vuxna fästingar som hunnit suga blod två gånger i larv- och nymfstadiet.

Enligt den här logiken kan vi generellt fastslå att nymfernas sjukdomsalstrare härstammar från deras värddjur i larvstadiet. För vuxna fästingar är smittkällan svårare att avgöra, eftersom fästingen redan haft två värddjur. Utmärkande för fästingarna är också att de inte just alls flyttar på sig i naturen. Därför kan vi med stor sannolikhet säga att en nymf som fastnat på ett undersökningslakan i terrängen har fallit från ett värddjur som rört sig inom en radie på några meter från den plats där fästingen fastnade på forskarens lakan.

Av detta kan vi sedan sluta oss till att skillnaderna i förekomsten av sjukdomsalstrare hos nymferna från de olika undersökningslinjerna på ön har ett samband med vilka arter och mängder av värddjur som rör sig på undersökningslinjerna och i deras omedelbara närhet. Detta är precis vad mitt forskningsprojekt inriktar sig på.

Exceptionellt omfattande material

Arterna och mängderna av ryggradsdjur som rör sig på öns undersökningslinjer och i deras omedelbara närhet samt deras aktivitet utreds med flera metoder, bland annat med viltkameror. Målsättningen är att ta fram ett så heltäckande forskningsmaterial som möjligt om värddjuren, som sedan kan kombineras med det material om fästingarna och deras sjukdomsalstrare som samlats in från samma undersökningslinjer. Något lika noggrant och omfattande material om sambanden mellan värddjur, fästingar och sjukdomsalstrare har inte tidigare tagits fram – delvis därför att permanenta undersökningslinjer är mycket sällsynta inom fästingforskningen.

Vad ger då forskningen svar på? Med hjälp av materialet kan man hitta svar på många frågor, bland annat på vilken skala de väsentliga skillnaderna i livsmiljöer rör sig med tanke på fästingar och sjukdomsalstrare. Den kanske mest intressanta frågan gäller den så kallade utspädningseffekten. Enligt teorin är det sannolikt att en ökad artmångfald hos värddjuren leder till en minskad utbredning av sjukdomsalstrare hos fästingarna. Detta beror på att ju fler djurarter det finns på ett område, desto oftare träffar fästingarna på sådana arter som inte lämpar sig som bärare av sjukdomsalstrare.

Omvänt kan man alltså säga att ju färre värdarter vi har, desto fler fästingar bär sannolikt på Borrelia-bakterier som orsakar borrelios. I och med den forskning som nu görs på Själö får vi en första utredning av utspädningseffekten i Nordeuropa. På samma gång kan man göra en konkret bedömning av hur en minskad mångfald påverkar fästinghotet nu och i framtiden.

Forskningsrönen hjälper oss att bekämpa fästingarna

Fästingarna verkar vara ett av de gissel som blir vanligare på norra halvklotet i takt med klimatförändringen. Förändringarna i de finländska väderförhållandena förebådar tyvärr allt bättre levnadsvillkor för fästingarna. Åtminstone har man inte hittills hittat några effektiva metoder att minska fästingarnas antal på nationell nivå, utan att orsaka stora skador på vår redan utsatta natur.

En minskning av fästingproblemen till exempel på gårdar och i städernas grönområden kan dock vara möjlig. Genom att förändra livsmiljöerna och avlägsna vissa arter av värddjur eller skydda dem från fästingar på begränsade områden kan man påverka den lokala risken för att drabbas av en fästingburen sjukdom avsevärt.

Först är det dock viktigt att identifiera sambandet mellan de olika djurarterna och förekomsten av fästingar och sjukdomsalstrare. Genom att identifiera de viktigaste värddjuren och rikta åtgärderna mot dessa, kan vi minska de fästingrelaterade folkhälsoproblemen samtidigt som den övriga miljön åsamkas så lite skada som möjligt.

 

 

Läs mer